söndag, augusti 14, 2005

Skönhetsoperationer - subversiv femininitet?

Skönhetsoperationer har under främst 90- och 2000-talen gått från relativt ovanligt och freakish till mer och mer vanligt förkommande. Som en konsekvens av detta har det i media pågått en diskussion rörande skönhetsoperationer, som oftast kretsar kring huruvida dessa operationer är bra eller dåliga, om personen som opererar sig gör rätt eller inte. En annan vanligt förekommande fråga är ifall den skönhetsopererade kvinnan[1] verkligen är en bra förebild och verkligen borde vika ut sig i den där tidningen så hundratusentals unga människor får sneda bilder av sex eller kvinnor eller vad det nu kan vara. Oavsett hur frågeställningen är formulerad så sker diskussionen alltid i termer av bra eller dåligt[2]. Om bra är svaret följer motiveringen: vi är alla rationella individer som gör fria val utifrån samma utgångspunkter, och om svaret istället som oftast blir att skönhetsoperationer är dåligt är argumenten att den opererade är offer för utseendehetsen, att operera sig är faktiskt att gå för långt.

Men genom att avfärda skönhetsoperationer som dåliga och inte samtidigt ta ställning mot annan form av utseendecentrerad kommersialiserad form av femininitet så begår man ett stort misstag om målet någonstans är människors frihet från könsnormer. Många är de som gärna sminkar sig lite och så, men med hög röst ropar att de aldrig i sitt liv skulle sätta kniven i de cellulitprydda enligt veckomagasinsnormen lite för stora låren (åtgärdas genom gymkort, diverse uppstramande och utslätande salvor och massage på Hasseludden). När man dissar extreme make over och inte light versionen veckorevyns gör-om-mig-reportage skapar man föreställningen att det dem emellan föreligger en artskillnad istället för en gradskillnad. Detta skapar utrymme för att underbygga en uppfattning kring att det finns en sorts femininitet som är mer konstruerad än någon annan. Att ta fram sin kvinnlighet genom kläder och smink är helt ok. Eller snarare, du är inte en naturlig kvinnlighetsbejakande kvinna utan det[3]. Men att göra det genom blodiga operationer är definitivt inte äkta. I själva verket hotar skönhetskirurgin den naturliga och genuina femininiteten.

Judith Butler behandlar i bl a Gender Trouble (1999[1990]) hur könsidentiteter fogas in i en matris som konstrueras av normer kring kön och begär – den heterosexuella matrisen[4]. En viss kropp skall ha ett visst genus som skall begära en viss annan sorts kropp – t ex skall en kvinna vara feminin, ha en kvinnlig kropp och begära män (men endast en i taget). Och för att göra sig begärlig för män och uppnå om inte det primära syftet med livet så åtminstone ett av de högsta – tvåsamheten – så måste kvinnan enligt matrisen och alla konventioner bete sig på ett visst sätt. Genom att gång på gång iscensätta en kvinnlig identitet och heterosexualitet skapas en föreställning kring det kvinnliga hetero-subjektet[5]. Om någon av matrisens delar diffar, t ex om du är en underbart feminin hemmafru som älskar din maskuline man, men råkar en gång för längesedan ha blivit född med penis riskerar du inte bara diskriminering från lagstiftning, myndigheter och sjukvården utan även att bli ihjälslagen på gatan för att ha brutit mot basala könsnormer. Men genom att bryta mot normen riskerar du inte bara att bli slagen, du skapar även utrymme för att destabilisera hela matrisen.

Som verktyg med vilka det går att omstörta inte bara patriarkatet utan hela konkarongen pekar Butler ut sk. subversiva praktiker, det vill säga allt som diffar och synliggör att matrisen inte är något annat än en konstruktion som vilken som helst. Transsexuella, transgenderister, intergenderpersoner, fjollor och butchflator i kostym – alla ifrågasätter det naturliga och visar på andra möjliga sätt att organisera kön och begär. Detsamma gäller överdriven femininitet. Genom att överdriva femininiteten, göra den lite för mycket, lite för konstruerad visar man på att den inte är medfödd, sprungen ur en kvinnas genuina kropp och därmed inte heller genuint omöjlig att förändra eller förstöra.

Skönhetsoperationer hotar den naturliga och genuina femininiteten. När smink inte längre räcker utan kniven måste tas till för att skapa en riktig kvinna blir det helt plötsligt uppenbart för många att femininiteten är, i detta fall kirurgiskt, konstruerad. Men istället för att uppmärksamma att detta bara är ett sätt i mängden att skapa kvinnor som inte är art- utan snarare gradskiljt från fenomen såsom plockning av ögonbryn och högklackat, så skapas en enorm skillnad mellan riktiga bra kvinnor och de andra, dåliga kvinnorna. Det är ett effektivt sätt att hålla både könsmaktsordningen och föreställningen om de andra, dåliga, kvinnorna intakt.

Istället för en problematisering utifrån bra – dåligt-skalan ser jag hellre en diskussion kring hur ytlighet som en naturlig del av femininiteten avväpnar kvinnor från feministisk kamp, hur den är ett medel att skapa en målgrupp för kapitalackumulerare att utnyttja. Hur en kritik på kapitalet är en kritik mot patriarkatet, hur en kritik mot heteronormativiteten blir en kritik mot underordningen av kvinnor. Enligt matrisens logik attraherar feminina kvinnor maskulina män. I vår heteronormativa värld där matrisens stereotypa, dikotoma kön är allestädes närvarande blir yta och därmed konsumtion det rationella medel med vilken kvinnan uppnår tvåsamhetsmålet.

I en feministisk kontext blir de opererade slitzbrudarnas könsuttryck det yttersta exemplet på patriarkatets förtryckarmekanismer, men istället för att förlägga förtrycket till de andra hade det nog varit mer fruktbart att se hur medlemmar i den feministiska rörelsen själva internaliserar stereotyper och maktstrukturer. Vad som helst utom att placera tuttbruden i en offerposition helt berövad sin agens, och på så sätt skapa bra feministiska kvinnor och dåliga ofeministiska hade varit fruktbart. Kanske t ex att se hur hennes onaturliga femininitet utmanar medelklassnormiskvinnan, eller maila chefsredaktören, be honom dra åt helvete, och återerövra systerskapet.


[1] Jag kommer hädanefter att diskutera skönhetsopererade kvinnor och inte män eller könsneutrala personer. Detta då kvinnor är högst representerade både hos kirurger och i det offentliga mediala samtalet, och utseendekrav och normer inte tillnärmelsevis ser likadana ut för kvinnor och män, något man missar utan en genusanalys.
[2] Det som egentligen diskuteras är inte ifall det är bra eller dåligt, vilket en första anblick kan ge sken av. Premissen är att det är dåligt att låta sig påverkas av samhället, så därför är det dåligt att operera sig och enda argumentet för är att det är opåverkbara individer som genomför handlingarna för sig själva och ingen annan (de skulle ha gjort om det vilken sekund som helst, även om de levde på en öde ö).
[3] För en synnerligen träffsäker och underbart raljant beskrivning av hur kvinnor måste konstruera sig själva för att betraktas som naturliga kvinnor se Nina Björk, Under det rosa täcket (1996)
[4] Inkorporerat i matrisen är det binära könstänkandet där kön liksom sexualiteter osv delas upp i dikotomier om man-kvinna, homo-hetero osv. Mellan de motsatta polerna skapas oundvikligen en maktrelation som i det här fallet gör att femininitet och kvinnor underordnas maskulinitet och män.
[5] Butler ser likt många andra postmoderna teoretiker som t ex Foucault hur identiteter kosntrueras performatit, det vill säga genom upprepade stiliserade akter; performativ performance.